”Det är inom bostadsbyggandet som vi är mest extrema i Sverige”
Det är ett par minusgrader i Midsommarkransen i södra Stockholm. Precis intill Södertäljevägen bygger Veidekke en nya skola för omkring tusen elever. Lennart Weiss som är kommersiell direktör på företaget kliver in i bodetableringen och sätter sig vid ett bord. Tidigare samma dag har man släppt ett positivt årsbokslut.
– Vi väljer att prata separat om infrastruktur och hus. Infrastruktursektorn står inför en guldålder med den gröna omställningen som sker. Däremot är osäkerheten för hus enorm. Vår husbyggnadssida stod för 80 procent av verksamheten för tre år sedan, nu är det 10 procent, säger han.
Han har gjort sig känd i branschen, dels för sitt engagemang i viktiga och aktuella frågor, men också för att han inte rädd för att tala klarspråk. I höstas var han med och tog fram en av Veidekkes rapport "Sju svåra år" om byggkrisen.
– Det har skett en total förändring i de grundläggande förutsättningarna. Efter en lång period av stabil inkomstutveckling för hushållen, låga räntor och stabila byggkostnader förändrades allt med pandemin och sedan kriget i Ukraina.
Räntorna har stuckit iväg, realköpkraften hos hushållen är tillbaka på 2014 års nivåer och vi har sett den största ökningen i byggkostnader på 30 år.
– Gapet till en fungerande kalkyl har blivit enormt och de enda projekten som går runt är egentligen de som har väldigt fördelaktiga villkor eller projekt i premiumsegmentet där konsumenten inte är så priskänslig. Det breda bostadsbyggandet för arbetsmarknadens behov är i praktiken utslaget, säger han.
Och det är inte bara bostäder som har tagit stopp, utan även kommersiella fastigheter som kontor och handelslokaler. Trots att Lennart Weiss beskriver infrastruktursektorn som på väg in i en guldålder så är han fullt medveten om att saker inte sker i ett vakuum. Med de stora industrisatsningarna krävs även bostäder och samhällsnyttiga fastigheter.
– Det skulle jag säga är den största politiska utmaningen just nu. Politikerna måste agera på ett eller annat sätt för just nu byggs det upp en jättestor kommunalekonomisk risk. I Boden, Luleå och Skellefteå är man jätteoroliga för att skuldsättningen skjuter i höjden.
– Kalkylen bygger på att nya skattebetalare flyttar in till kommunerna, vilket förutsätter att det finns bostäder och bostäderna kräver en fungerande kalkyl.
För att lösa problemet tror han att man måste titta vad vi har gjort historiskt för att bygga samhällen kring industrin.
– När mina föräldrar kom till Sverige efter kriget så hamnade de i Gävle och bodde på Gävle Varvs arbetarbostäder. Varvet hade själva byggt bostäder med statlig medfinansiering. Den typen av riskdelning med staten måste till för att lösa det här. Jag är bombsäker på att det är en del av lösningen men det är helt bortglömt, säger han.
Jag är bombsäker på att det är en del av lösningen men det är helt bortglömt
Att gemensamt ta risken för investeringen lirar också med rapportens slutsats om att den största orsaken till krisen är rent finansiell. Från politikens håll har man ofta framhärdat att när räntorna sjunker så kommer branschen igång. Men det antagandet, menar Lennart Weiss, har inte tillräckligt stor effekt. I rapporten gör man en jämförelse med Norge.
– Sedan vi i början på 90-talet avvecklade kreditmarknaden och de generella bostadssubventionerna så liknar det svenska och norska bostadsbyggande varandra i absoluta tal – men vår befolkning är dubbelt så stor, säger Lennart Weiss.
Till skillnad från Sverige har Norge gjort insatser som startlån till unga hushåll, egenkapitalstöd till utsatta hushåll och subventionerat bosparande för att fler ska ha råd att ta sig in på marknaden. Något som har gjort att bostadsutvecklingen har hållit sig relativt jämn.
– Man kan inte bara peka på marknaden och säga att det löser sig. Då kommer bostadsbyggandet bli väldigt lågt i Sverige under lång tid och beroende av ränteutvecklingen vid varje given tidpunkt. Det kommer drabba samhällsekonomin om bostadsförsörjningen inte fungera som industrin och samhället kräver, säger han.
Men det är åtgärder som verkar på längre sikt. Lennart Weiss menar att det enda som kommer fungera på kort sikt är att göra något åt produktionskostnaderna – det är helt enkelt för dyrt att bygg just nu.
– Det kan göras med produktionsstöd, ett tillfället krisstöd, kompensation för en del av byggmomsen eller att kommuner sänker sina mark- och exploateringskostnader. Om de sakerna sker är det rimligt att ställa krav på olika aktörer att sänka sina avkastningskrav, eftersom risken minskar, säger han.
Men för att det ska hända krävs ett politiskt intresse, något som har saknats under en lång tid.
– Bostäder är en del av vår samhällsinfrastruktur men vi har avvecklat bostaden som en väsentlig politisk fråga. På 90-talet försvann intresset och den politiska kunskapen. Samhället sågs som färdigbyggt och det som ändå skulle behöva göras lämnades till marknaden. Det har visat sig vara en total felanalys, säger Lennart Weiss.
– Det är inom bostadsbyggandet som vi är mest extrema i Sverige. Till och med i stabilt kapitalistiska länder som Frankrike, Tyskland eller Storbritannien finns det ändå någon typ av statlig engagemang. Men i Sverige är det helt tomt.
Det är tydligt att det krävs åtgärder och trots att Lennart Weiss saknar ett engagemang från politikerna så tror han den svenska modellen i slutändan kommer leda till handling.
– Modern politisk historia visar att när problemen blir för stora att väja ifrån så är den svenska politiken handlingskraftig. När man kan komma överens över blockgränser. Förr eller senare kommer den här frågan bli tillräckligt akut för att det ska hända. Men där är vi inte riktigt än, säger han.
– Just nu handlar det om att få politikerna att förstå problemet, och det börjar så sakteliga finna sig. Men på en besvärande låg nivå.
Artikeln är en del av vårt tema om Byggkrisen.